Små och stora stickprojekt

Att det ska behöva ta så lång tid för mig att sticka små saker. Jag verkar bli väldigt uttråkad. Det tog mig 5 dagar för mig att göra färdigt en enda socka. Visserligen var det med stickor 2,5 i tunt Fingering-garn, men ändå. När jag stickar tröjor kan jag sticka klart den på 1-2 veckor beroende på stickfasthet. 

Det måste vara så att jag inte blir tillräckligt inspirerad av de mindre projekten. Det växer liksom inte ut från händerna och jag får inte samma flyt som när jag stickar något större. När jag stickar runt använder jag aldrig strumpstickor utan alltid "Magic Loop" där man stickar på en lång rundsticka som sticker ut på sidorna i öglor.

Det var likadant när jag skulle sticka ett par handledsvärmare nyligen. De var inte något extra, bara runt, runt med en utstickande tumme, med stickor 4. Ändå tog det flera dagar att få dem klara.

Sockarna stickade jag från tån och upp, det var egentligen ett fiffigt sätt och jag tyckte att det var ett bra mönster med lite roliga tekniker jag inte provat förut. Så länge jag stickade foten var allt frid och fröjd och det rullade på. Sen skulle jag öka för vristen och det partiet var av någon konstig anledning extra tråkigt. När jag väl kom till hälen och intagningarna efter den så rullade det på lite bättre. Eftersom jag vet att resår är extra trist så gjorde jag en kort resår, de passar bra som golfsockar då , tänkte jag. Till sist blev de ändå klara och de ser ut såhär:

Nu kan jag då ÄNTLIGEN fortssätta med min sommartröja i Bambugarn: Shellseeker. Mönstret är jättehäftigt, för när man kommit till midjan så stickar man ut ett ficklock. När det är klart plockar man upp nya maskor bakom ficklocket och man fortsätter på kroppen ner för att skapa själva fickan. Jag är så förtjust i färgerna och jag hoppas att det ska bli en lagom varm sommar så att jag kan använda den. Ännu vet jag inte riktigt om garnet räcker. Jag har ganska mycket naturfärgat men inte lika mycket orange. Kanske blir ärmarna lite kortare än orginalet? :)

Directioners och japanska körsbärsblommor

Nej någon Directioner är jag inte riktigt. Det är jag nog lite gammal för, men ändå var jag i Friends Arena igår kväll på One Directions konsert som en del av Take Me Home Tour. Orsaken är som man kanske kan förstå att jag är mor till en hängiven Directioner. Vi fick tag på biljetter på det kompletterande släppet som var för ett par månader sedan och dottern har svävat på moln sen dess.

Jag gillar inte att köra längre sträckor (då kan man ju inte sticka eller sova...) så vi tog tåget från Linköping till Stockholm. Tågvärden var jättehärlig och önskade att alla Directioners skulle få en härlig kväll!

När vi kom fram till Stockholm var det hög tid för lunch och vi gick till Seikoen, en anrik Japansk restaurang. Det blev förstås Sushi, vilket är bådas vår favoritmat! 

Därefter ville dottern till Grand Hotel eftersom det sades att 1D skulle bo där. Efter att ha hängt där en stund gick vi tillbaka mot centralen för att ta oss till vårt hotell och vi tog vägen över Kungsträdgården. Vilken fantastisk syn som mötte oss där: De japanska körsbärsträden stod i full blom! Det var så vackert att man nästan blev tårögd!

Hotellet låg på Kungsholmen och jag valde det eftersom det skulle vara lätt att ta sig till Solna och Arenastaden, alltså utefter den blå tunnelbanelinjen. Det låg dessutom vackert nära Rålambshovsparken och med utsikt över Mälaren.

När vi var färdigfixade inför kvällen skulle vi in till centralen igen för att träffa dotterns kompis med mor och vi skulle göra sällskap till arenan. Vi satte oss på ett tåg och efter ett tag upptäckte vi att vi tagit tåget mot Hjulsta istället för Akalla. Då for vi upp och skulle ta oss av, men vi hann inte innan dörrarna stängs. Då sa den andra mamman: "Ska du ta och ringa Emma nu?" "Va??? Är Emma inte kvar på tåget?" svarade jag. Hon var den enda i sällskapet som kommit av... Så jag ringde. Hon var nog lugnare än jag. Det fanns andra Directioners-mammor på perrongen som var snälla mot henne! Vi bestämde att vi skulle ses vid Västra skogen där vi skulle byta till Akalla linjen. Vi steg av nästa station och tåg tåget som gick tillbaka och när vi kom tillbaka till Vreten stod de andra på perrongen och vi kunde återförenas <3
Vilket äventyr det var! Vi var alla glada över att det slutade väl!

Väl vid arenan förhandlade tjejerna till sig att de skulle få sitta tillsammans så vi släppte dem vid deras ingång och vi mammor gick till vår efter vi bestämt en mötesplats. Telefonerna fungerar inte så bra när det är så många som är på samma plats.

Vilken stämning på arenan. Jag vet inte hur många man släppte in på konserten,men jag tror att det ryms 50000 pers och säkert drygt halva var det platser på. Tänk er att c:a 25000 tonårstjejer står och skriker. Högt! Då ångrade jag att jag inte hade köpt musikproppar. Inte för den höga musikens skull utan snarare för fansens skrik :)

De gjorde en bra konsert och påstod att de gillar Sverige extra mycket. Sånt är ju poppis bland fansen :)

Efteråt var det skönt att komma tillbaka till hotellet även om det tog tid innan dottern kunde komma till ro. Hon var sååå lycklig.

Själv hade jag mest ont i fötterna. Det var inte så smart att åka till Stockholm med nya skor. Även om det var Ecco så behöver de gås in...

En god natts sömn och härlig hotellfrukost med god melonsallad checkade vi ut och gick på stan. Stockholm bjöd på underbart väder, över 20 grader och växlande sol. En ny tur till Kungsan fick dottern att fascineras över att Stockholmare spenderar ledig tid i en park! Det är lite annorlunda liv än när man bor i ett litet samhälle :)

Shopping hann vi med också, dock inget garn den här gången, nu var det make-up vi behövde och vi fick vår beskärda del, både jag och dottern.

Tåget hem var försenat trekvart så vi hann med en tidig middag innan vi gick till centralen och spår 11. Det var väldigt mycket folk på perrongen, vilket vi tyckte var lite konstigt. En minut innan avgång fick vi reda på att det var spårbyte till nr 10. Vi fick väldigt bråttom, för det är en liten bit att gå. Det kändes nästan som hämtat ur Dolda Kameran. Vi kom på vårt tåg i alla fall, men i Norrköping fick vi reda på att vårt tåg skulle ställas av och vi skulle ta ett annat tåg den sista biten. Suck! Såå tråkigt att behöva byta. Men det tåget gick raka vägen hem och vid halv nio var vi hemma igen. Ganska trötta var vi, men inte tröttare än att vi kunde kolla på SVT2:s dokumentär om One Directions första år. 

Det blev lite stickat på sockarna till maken, den första sockan är klar. I alla fall så att jag har börjat på foten. Kanske blir den klar under helgen. Sen ska jag få fortsätta på min randiga tröja igen.

Namnsdagspresent

Jag insåg just att min käre make har namnsdag om en vecka och naturligtvis vill jag ge honom något stickat! Jag kommer inte att vara hemma så mycket den dagen, eftersom jag och dottern åker till Stockholm/Solna för att se One Direction.

Efter en del sökande på Ravelry hittade jag Spice Man - basic toe-up socks som såg lite lagom "vanilla-sock"-aktiga ut :) Det är de första toe-up jag har hittat som ser ut som vanliga sockar, det gillade jag och mönstret kostade bara 2€. Som hittat!

Metoden för att lägga upp maskorna gav en helt sömlös tå, den heter Judy Becker's Magic Cast On. Jag håller verkligen med om att den är magisk.