Stickvärdiga mottagare

Att sticka till andra är inte riktigt min grej. Jag vet inte riktigt varför, men jag tappar min stickmojo totalt om projektet jag jobbar på ska till någon annan. Jag måste tänka att det jag stickar på ska vara till mig själv.

Sen, har det faktiskt hänt flera gånger att t.ex. mamma sagt att "Åh, vilken vacker sjal!" Och så har jag frågat om hon vill ha den. Då har jag inga problem med att lämna ifrån mig det färdiga plagget.

Det viktigaste är ju att mottagaren är stickvärdig, dvs att personen använder det jag stickat åt dem.

I vår familj finns det en som verkligen passar in på den beskrivningen: det är sonen. När jag stickar sockor till honom använder han dem tills de är alldeles utslitna :o

Tyvärr får jag reda på att de är trasiga lite för sent så då är oftast det enda jag kan göra att sticka på nya fötter. Men det funkar ju det också.

Nu håller jag på med ett par sockar i grafitgrå Opal. Hur roligt är det att sticka i så mörkt garn? Nä, inte alls, faktiskt! Men vad gör man inte för familjens mest stickvärdiga person. Han behöver sockorna när han marscherar med orkestern. Nästa gång de har spelning är på lördag, så det vore rätt bra om de blev klara till dess.

Jag maskade av socka ett i morse och har nu stickat halvvägs till foten på socka två, så jag ska förhoppningsvis hinna. Jag har iofs hälarna kvar också eftersom det är istickshäl på sockan (man stickar hälen efteråt) När jag är klar med dessa ska jag verkligen tillåta mig en hel del ego-stickning.